En klyscha.

Att gå ner i vikt är som en stig. Man fortsätter vandra och ibland plötsligt, och ibland utan att man märker det halkar man av stigen och trillar ner i diket. Iblan är ett torrt grunt dike som det bara är att klättra upp ur igen. Ibland möts man av uppförsbackar på stigen. Kanske behöver man stanna och vila en stund. Kanske behöver man ta sats och kämpa sig upp för backen så man kommer över krönet och kan få gå i nedförsbacken igen. Vissa springer och andra går i sakta mak. Vissa tar ut sig i början och kraschar och andra trappar upp tempot. Vissa människor tror att varje gång man halkar av banan så måste man gå tillbaka och börja om från början. Men jag vägrar. Jag tänker fortsätta där jag slutade och aldrig ge upp. Men just nu sitter jag i ett dike vid vägkanten. Inget vanligt dike. Ett lerigt dike där de känns som om jag bara sjunker desto mer jag trampar. Men jag kan ju inte spendera resten av livet i det här förbannade diket så jag måste ju ta mig upp. Jag kan inte vänta till 'efter jul' eller '1 januari'. Man jag måste vila en stund så jag orkar ta mig hela vägen upp ur diket. Imorgon är sista arbetsdagen för i år. Sen får jag chansen att sova i lugn och ro. Ta en sovmorgon. Fundera på vad som har fungerat och inte. Sen så kör vi. Upp ur diket och upp för backen. Full fart.





Kom ihåg mig

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:



Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo