Första dagen på 30-dagarsprogrammet så var jag såååå taggad. Jag tränade så svetten sprutade. Och när jag klev upp igår morse så var jag fortfarande taggad och sugen på att köra nästa pass, men hann inte innan jag skulle till Västerås. På vägen hem från Västerås så stannade jag till hos mor och kände att halsen började svida och örat började värka. Då var jag övertygad om att jag skulle träna i alla fall. Men väl hemma fick jag lätt feber och mådde inte alls bra. Andra dagens träning uteblev alltså. Kändes himla trist men ändå som ett klokt beslut. För jag har sovit som en gudinna och idag mår jag så mycket bättre. Med andra ord; idag blir det pass número dos. Jag behöver väl inte skvallra om att det redan känns som om jag blivit översprungen av en flock elefanter? Hej träningsvärk!