Ultraljudet var... magiskt. Det går verkligen inte att beskriva med ord. Andreas tog mig i handen när jag låg där på britsen och vi fick se Liten för första gången. Lite sprattel först men sen låg hen så fint och poserade så att läkaren kunde titta igenom alla delar noggrannt. Allting såg ut som det skulle. Jag blev så lycklig och chockad på något vis så jag kunde inte sluta fnissa. Fast tårarna fortsatte rinna så fnissade jag. Och när Liten öppnade munnen stort för att ta en mun full med fostervatten var det som om hela mitt hjärta bara smälte. Det känns helt galet att det ligger ett litet barn i min mage. Vårt alldeles egna.