En nära-förlossnings-upplevelse

Igår efter jobbet var jag i Västerås och handlade renoveringsmaterial. Jag kände redan då att jag lyfte lite för tungt och att jag fick lite ont i magen. Jag tänkte inte särskilt mycket på det just då eftersom jag var så trött. När jag vaknade i morse var något annorlunda. Lillan brukar väcka mig med sina sparkar men denna morgon kände jag henne inte alls. Istället hade jag ont från gårdagen. Jag tänkte att hon nog vaknar snart och åkte till jobbet. På jobbet ökade smärtan i magen successivt och det kändes som en kramp i magen som bara tilltog. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle ringa min barnmorska men eftersom de bara har en timmes telefontid som redan stängt rekommenderade hon mig att ringa barnmorskan i Avesta istället. Där rekommenderade de mig att ringa förlossningen. Rena rama telefonkarusellen. Hur som ringde jag förlossningen som tyckte jag skulle komma in för en kontroll eftersom jag fortfarande inte kände lillan trots puffar på magen. Jag åkte hem och hämtade A som fick köra andra biten. I bilen hade smärtan börjat tillta ännu mer och strålade ut i ryggen. Väl på förlossningen kopplade de upp mig för att mäta sammandragningar och lillans hjärtfrekvens. Då verkade det som hon vaknade till liv av apparaten och började leva rövare. Krampen i magen lugnade sig när jag fick ligga ner men vi kunde ändå se sammandragningarna på skärmen och jag kände dem förstås. Det var lite oroväckande att de var så täta och påtagliga eftersom det är alldeles för tidigt. När mätningen var klar fick jag lämna urinprov och sen fick vi vänta på läkaren som var upptagen med ett kejsarsnitt. Under tiden vi väntade blev sammandragningarna intensivare, ca 3 min emellan, och A fascinerades av hur han kunde känna hela magen dra ihop sig och slappna av. Efter en stund så avtog sammandragningarna och värken släppte. Det var rätt skönt eftersom det hade hållit i sig i nästan fem timmar. Strax därpå kom doktorn och tog emot oss. Först fick vi veta att jag hade +4 i vita blodkroppar i urinen men eftersom jag inte har några besvär av det så ville de inte skriva ut någon antibiotika. Sen gjorde de ett ultraljud för att se till att lillan mådde bra. Hon har blivit så stor och jag blir liksom nyförälskad varje gång jag får chansen att se henne. Hon låg med huvudet ner och snurrade runt med kroppen. Allting såg bra ut, benen sprattlade som små propellrar och hon tränade på andningen. Doktorn konstaterade precis som alla tidigare gjort att hon är en riktig sprallis. De kontrollerade också så moderkakan såg bra ut. Sedan gjorde de ett ultraljud av livmodertappen för att försäkra sig om att sammandragningarna inte fått den att dra sig tillbaka eller vidgas men den var stängd som den skulle som tur är. De kunde inte direkt konstatera varför jag fick sådana sammandragningar men det viktigaste är att hon mår bra och inte på väg ut i världen utanför magen än, även om jag längtar som en tok. När vi kom hem var både jag och A helt slut och somnade i sängen ett par timmar. Nu hoppas jag att vi slipper fler sjukhusbesök innan det är dags för lillan att komma ut på riktigt.






Kom ihåg mig

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:



Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo