Motivation är bara en bonus

Något jag lärde mig när jag innan graviditeten är att motivation till träning är en bonus. Inget som bör styra hur vida jag tränar eller inte. Och den glada överraskningen kommer ofta i att jag kan göra minst lika bra pass fast jag är omotiverad många gånger. Vi har gjort ett rullande schema hår hemma för att vi båda ska hinna få promenader och jag ska hinna träna utan att Minou blir lidande. Och idag var en sådan dag då Andreas fick ta Minou i vagnen och jag skulle träna. Eftersom vi hade mysdag igår med lite gottis som vi har en gång i veckan var jag idag mer sugen på att dyka ner i skålen med godis till potentiella påskkärringar än att träna. Men efteråt, när jag har tränat och godispåsen är oöppnad känns ju allt så mycket bättre. Det känns som om mina trångmål har ändrats efter graviditeten. Nu är fokus inte lika mycket på centimetrar och kilon. Även om jag vill ha en hälsosam vikt så känns det viktigaste att få en stark och frisk kropp som orkar en till graviditet. Som orkar vara en bra mamma. Som orkar jobba och må bra i mig själv. Då känns centimeter rätt oviktigt. Och även om motivationen bara är en bonus, jädrar vad jag saknar mina proteinshakes och Celsius. Sådant som får vänta till efter amningen. Och att få lyfta tungt och känna mig stark. Sådant som jag måste härda ut den tråkiga träningen för att få göra sen.