Idag åkte några decimeter av håret. Det var så tunnt och slitet längs med topparna och jag kände att jag ville ha något nytt som kändes fräscht och vårdat. Jag gav frisören relativt fria händer med villkoret att jag skulle kunna sätta upp det i en tofs fortfarande. Vi diskuterade olika idéer som kommer funka sedan när Fia-Lotta Snorkfröken Sprattel-Maja kommit till världen och jag antagligen kommer tappa en del hår under amningen. Det kan även vara skönt att kunna få undan håret från ansiktet då, så vi skippade lugg och körde på en lite längre page istället. Jag är supernöjd och frissan verkade bli lite kär i min hårfärg. Saffransröd som hon så fint kallade det. 

Det märks att Snorkfröken växer snabbt nu. Tröttheten är så påtaglig och hungern lika så. En dags mellanmål ser ut ungefär som bilden ovan. Utöver detta blir det 1-2 frukostar, lunch och middag. Det är fortfarande fascinerande att se på magen när hon vänder på sig och känna det också. Dock sover jag rätt dåligt just nu när jag skulle behöva sömnen. Om inte bebis väcker mig så gör katten det. Samtidigt känns det så galet ofattbart att hon beräknas titta ut om inte mindre än 11 veckor, knappt. Vi har spenderat helgen åt att tapetsera och måla i vardagsrummet och jisses vilket lyft. Nu fattas bara lister och att foder ska målas. Känns dock som att detta blir sista renoveringsprojektet för i år, kroppen orkar inte lika mycket längre. Men fint blire! Skönt att slippa känna att vardagsrummet blivit dränkt i något slags kaffe latte med konstigt mönster. Ljust och färgglatt ska det vara!

Igår efter jobbet var jag i Västerås och handlade renoveringsmaterial. Jag kände redan då att jag lyfte lite för tungt och att jag fick lite ont i magen. Jag tänkte inte särskilt mycket på det just då eftersom jag var så trött. När jag vaknade i morse var något annorlunda. Lillan brukar väcka mig med sina sparkar men denna morgon kände jag henne inte alls. Istället hade jag ont från gårdagen. Jag tänkte att hon nog vaknar snart och åkte till jobbet. På jobbet ökade smärtan i magen successivt och det kändes som en kramp i magen som bara tilltog. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle ringa min barnmorska men eftersom de bara har en timmes telefontid som redan stängt rekommenderade hon mig att ringa barnmorskan i Avesta istället. Där rekommenderade de mig att ringa förlossningen. Rena rama telefonkarusellen. Hur som ringde jag förlossningen som tyckte jag skulle komma in för en kontroll eftersom jag fortfarande inte kände lillan trots puffar på magen. Jag åkte hem och hämtade A som fick köra andra biten. I bilen hade smärtan börjat tillta ännu mer och strålade ut i ryggen. Väl på förlossningen kopplade de upp mig för att mäta sammandragningar och lillans hjärtfrekvens. Då verkade det som hon vaknade till liv av apparaten och började leva rövare. Krampen i magen lugnade sig när jag fick ligga ner men vi kunde ändå se sammandragningarna på skärmen och jag kände dem förstås. Det var lite oroväckande att de var så täta och påtagliga eftersom det är alldeles för tidigt. När mätningen var klar fick jag lämna urinprov och sen fick vi vänta på läkaren som var upptagen med ett kejsarsnitt. Under tiden vi väntade blev sammandragningarna intensivare, ca 3 min emellan, och A fascinerades av hur han kunde känna hela magen dra ihop sig och slappna av. Efter en stund så avtog sammandragningarna och värken släppte. Det var rätt skönt eftersom det hade hållit i sig i nästan fem timmar. Strax därpå kom doktorn och tog emot oss. Först fick vi veta att jag hade +4 i vita blodkroppar i urinen men eftersom jag inte har några besvär av det så ville de inte skriva ut någon antibiotika. Sen gjorde de ett ultraljud för att se till att lillan mådde bra. Hon har blivit så stor och jag blir liksom nyförälskad varje gång jag får chansen att se henne. Hon låg med huvudet ner och snurrade runt med kroppen. Allting såg bra ut, benen sprattlade som små propellrar och hon tränade på andningen. Doktorn konstaterade precis som alla tidigare gjort att hon är en riktig sprallis. De kontrollerade också så moderkakan såg bra ut. Sedan gjorde de ett ultraljud av livmodertappen för att försäkra sig om att sammandragningarna inte fått den att dra sig tillbaka eller vidgas men den var stängd som den skulle som tur är. De kunde inte direkt konstatera varför jag fick sådana sammandragningar men det viktigaste är att hon mår bra och inte på väg ut i världen utanför magen än, även om jag längtar som en tok. När vi kom hem var både jag och A helt slut och somnade i sängen ett par timmar. Nu hoppas jag att vi slipper fler sjukhusbesök innan det är dags för lillan att komma ut på riktigt.

Idag är inte ryggen glad. Direkt efter jobbet åkte jag till Västerås för att handla tapeter och tillbehör. Vissa saker var väl egentligen lite för tunga för en redan belastad kropp. Jag är helt slut nu och ska bara borsta tänderna innan de blå slår ihop. Ser i alla fall väldigt mycket fram emot att äntligen kunna göra klart i hallen och sedan få börja med vardagsrummet som är det rum jag trivs minst i just nu. Tapeten på bilden ovanför ska bli fondvägg i vardagsrummet ackompanjerat av vita väggar och den här läckra lampan i turkost från Ikea. Men som sagt, först ska hallen bli klar.

Parallellt med renoveringsarbetet har jag kokat tomatsås av årets tomatskörd. Eller i alla fall ungefär hälften av den. Andra hälften väntar på att mogna. Nu känner jag mig rätt ledbruten och slut efter klättrande på stegar och krypandes på golvet. Det blir så påtagligt att kroppen blir tyngre och inte orkar lika mycket. Nu har jag däckat i sängen framför reprisen av idol och A har serverat några varma kanelbullar såhär på kanelbullens dag. Liten i magen lever som vanligt rövare och det går numera att känna tydligt utanpå magen hur hon vrider och vänder på sig där inne.

Har faktiskt haft ett lätt gnagande sug att fotografera lite senaste tiden. Antagligen är det den vackra hösten som får det att kittla i avtryckarfingret. Problemet är att jag mest är sugen på att krypa i gräset och fotografera droppar i motljus. Dilemmat ligger då i att det tar en kvart att ta mig upp ur soffan så att krypa i blött gräs vore en ordentlig utmaning. Vi får se hur det blir det det hela, men jag ska väl försöka ta mig ut någon tidig morgon då jag vet att A kan komma till undsättning om det behövs. Så slipper jag ligga där som en sköldpadda på rygg tills någon vänlig själ kommer till undsättning.

Idag är första tillfället på FUB. Känns lite lagom pirrigt och roligt. Känns dock lite tokigt att det ligger förlagt mitt på dagen eftersom det krävs en del för att få ihop det med jobbet. Känns samtidigt ofattbart att det bara är ungefär 10 veckor kvar på terminen och 12 veckor kvar tills plutti är beräknad. Galet!