Det var ju blodmåne och supermåne i helgen. Jag hade ställt i ordning kameran och ställt klockan för att gå upp och fota. Men M hade andra planer. När tiden väl var inne fick jag nämligen inte lämna sängen eftersom hon fått komma över till vår säng vid det laget. Jaja, jag har i alla fall testbilden på månen från när jag ställde in kameran. En sanning om mig som jag själv tycker är lite märklig är att jag kan tycka det känns så skrämmande att titta på natthimlen. Jag får liksom nästan svindel av att titta på den. När jag tittade på stjärnorna i kikare en gång ramlade jag nästan omkull. När jag tittar på månbilden ovan så blir det som en märklig fjärilar-i-magen och svindel på samma gång. Så himla märkligt egentligen.

Idag har vi passat på att söndagsstäda. Endast övervåningen kvar men det får vänta lite tills M har vaknat från sin tupplur. Det är så rogivande på något vis att få röra sig i ett hem som är alldeles nystädat. Nyskurade golv som luktar rent. Fria ytor, ren tvätt i garderoben. Vi har även tvättat fönstrena så nu är utsikten på verandan ännu lite bättre. Utomhus så återstår beskäringen av buskar och träd i princip innan vi kan låta hösten och vintern få vagga in trädgården i sin dvala. Jag har gjort ett litet välkomnande arrangemang till framsidan där vi tidigare haft utemöbler ståendes. Möblerna har fått flytta till ett annat hem då vi aldrig sitter där ändå. Jag fick även tid till att träna igår vilket känns i kroppen. En skön känsla av ro på något vis samtidigt som det värker lite mellan varven. 

Förra veckan var en riktig mysvecka med alldeles för mycket mat-mys. Jag träffade vänner och familj och fikade nästan hela tiden kändes det som, med untantag för en vända till veterinären. Mer om det besöket senare. Nu är det inte långt kvar innan jag börjar med min PT så det är dags att börja ladda upp på riktigt. A gjorde en helt fantastisk plommonkaka som jag ännu inte smakat tidigare idag. Men imorgon så ska jag försöka undvika sötsakerna med undantag för ett tillfälle i veckan och komma in i bättre rutiner med maten. Annars blir det en sådan chock när jag börjar med nya kostschemat sen. Längtar nu!

Gårdagen ägnades åt att städa, plocka, mata barn, laga barnmat, tvätta, laga barnmat, mata barn, söva barn, promenera till affären för att handla mer mat och försöka söva barn utan att lyckas osv. Vissa dagar känns det bara som en evighetsloop. M har varit nöjd vilket jag är glad över. Hon hängde över kanten på barnvagnen och fascinerades över höstens skådespel medan vi promenerade och jag lyssnade på p3 dokumentär i lurarna. Hemma har hon lekt med sin nya leksak från IKEA. Den enda vi köpt till henne. Så rolig tycker hon. Det är en låda med klossar som passar in i olika hål. Ja, ni vet en sån där klassisk koordinationsleksak. Under tiden har jag gjort både köttpuréer och klämmisar. Idag ska det kokas grönsaker som ska mixas och frysas in i portionsbitar. Så skönt det ska bli att ha en massa mat klar i frysen så det bara är att plocka fram sen. Tidigare har hon mest bara ätit välling och lite fruktpuré vid sidan av amningen men nu är det alltså dags för lite mer mat. Tänk att hon är 8 månader redan...

 

Det känns som jag går i väntans tider. Inte i den bemärkelsen att M skulle få något syskon. Snarare i väntan på frälsningen. Inte heller i någon religiös mening. Min tro är under ständig omvälvning. Däremot en fysisk frälsning. Jag går och laddar och räknar ner inför starten av min PT-period som om det vore självaste julafton. Jag försöker ladda upp genom att äta nyttigt (vilket väl går sådär) och tänkte försöka börja träna det som jag vet att jag klarar av under nästa vecka. Att erkänna för mig själv att jag behöver hjälp med det rent tekniska har varit som en stor sten som släppt från mina axlar. Den värsta känslan är att ha den här kroppskostymen jag har just nu. Jag känner mig klumpig och värst av allt, svag. Kroppen värker och jag har inte den energin som jag haft. Jag ska äntligen få hjälp med hållningen och bålstabiliteten som är en enorm bov i dramat. Vad vågen visar känns mindre och mindre viktigt medan känslan av att få vara stark och frisk lockar mer. Jag kontaktade även ett rehab igår angående mina ryggproblem. Det ska bli så skönt att få svart på vitt vad som beror på vad, vad som går att åtgärda och vad det innebär för mig och min rygg i framtiden. Jag har nog inte reflekterat över det så mycket tidigare hur ont jag har och hur mycket det begränsar mig i vardagen. Det är ingen ständigt bedövande smärta, men som ett dagligt handikapp. Och ovetskap skapar ju i sin tur rädsla och det skapar begränsningar. Nu är det äntligen min tur att må bra. Även om vägen dit kanske blir lång så känns det på sätt och vis som om frälsningen är nära.

Idag har jag och M åkt med M's mormor och hälsat på min mormor, M's gammelmormor. Hängde ni med? Vi var alltså fyra generationer kvinnor samlade. Lite häftigt är det allt. När M satt och skumpade i min mormors knä så satt jag och mindes känslan av när jag var liten och satt och skumpade i det där knät. Tänk att tid kan vara så märkligt ibland. Den rinner bara iväg och kvar finns bara minnen och känslor. Samtidigt kan den gå så otroligt långsamt ibland. Just nu känns det lite som att den går alldeles för fort. Hösten är här, M blev 8 månader idag och det känns som om att det snart är julafton, som om hon skulle kunna fylla ett imorgon och som om min föräldraledighet tar slut i övermorgon ungefär. Tur att så inte riktigt är fallet åtminstone.

Som jag tidigare berättat började M säga mamma för ett tag sedan. Sedan blev det liksom tyst. Hon har inte pratat så mycket alls på ett tag utan bara brummat och surrat med diverse olika ljud. Men så plötsligt började hon prata igen och helt nya ljud och "ord" har kommit ut. Dessutom har hon börjat ropa på mig. När hon vaknar på natten för att jag lagt henne i hennes säng och hon allra helst vill ligga nära oss så gnäller hon "mamma, mamma, mamma..". Och när Andreas ska natta och hon vill amma kan jag höra långa utdragna "maaaammaaa!". Andreas längtar förstås efter att hon ska ropa pappa. Och det finns något otroligt mysigt i att få bekräftat att det just "mig" hon vill ha. 

... kan en tomat vara? Jag älskar min trädgård!

 

Det känns inte som någon överraskning att årets skörd inte blev någon höjdare. Sommaren har väl inte precis levererat och i våras hade jag mycket mer än trädgården att tänka på. Men jag har lärt mig massor som jag kan ha nytta av nästa år ändå! Mina broccoliplantor tog sig ordentligt i år men invaderades tyvärr av kålmask och annan ohyra. Nästa år får de bo i drivhuset väl skyddade. Krusvinbärsbusken fick vinbärssteklar som nu har fått smaka på mitt bekämpningsmedel med hopp om bättre lycka nästa år. Tomaterna lyckades jag med men de fick lite för lite vatten och värme. Men de är ju så tåliga så jag fick en hel del tomater ändå som nu får mogna inomhus innan frosten smyger sig på. Morötter, lök och palsternacka sattes alldeles för sent. Det var kul att se att palsternackorna hade hunnit ta sig så väl ändå. Potatisen fick vi ju både skörda och äta. Ärtorna skulle jag bundit upp, skördat och hållit efter bättre. De gav skörd men hann aldrig skördas. Vårt äppelträd gav en väldigt stor skörd förra året så i år blev det som väntat en betydligt mindre. Jag ser fram emot nästa år med hopp om att kunna vara ute på ett annat sätt. M kommer kunna vara ute med mig, ta sig fram för egen maskin och inte behöva ammas. Jag har tänkt börja planera lite inför nästa vår så är det bara att sätta igång när det sen är dags. Det mesta tunga arbetet är ju gjort nu det har ju också stulit en hel del tid. Så nästa år ska förhoppningsvis bli ett odlingens år. Vinrankan som fick flytta in på verandan verkligen stortrivs och nästa år ska den få börja klättra i sidled. För i år återstår enbart höstens förberedelser så som beskäring av träd, klippning av gräs och höststädning. Vi ska även sätta ner lite höstlökar som förhoppningsvis ska förgylla ytan under körsbärsträdet där vi sen ska så gräs nästa år. Om lökarna återkommer året därpå så gör det ju inget om det är gräs där heller.

 

 

Idag har Johanna, Tobias och Lex varit på besök. Hur trevligt som helst. Barnen har suttit på golvet och lekt. Inte så mycket med varandra mer än att ge och ta leksaker till varandra men det är mysigt att se dem tillsammans. Dessutom är det trevligt att få träffa min partner in crime som också skaffat sig en super-flashig hårfärg. En turkos och lila. Samma färger som jag hade beställt hem i pastell. Nu kan vi matcha som riktiga panter-tanter-morsor. Synd bara att Johanna har praktik i cirka 8(?) veckor till och vi inte hinner ses så mycket som jag skulle vilja. När vi väl sågs var vi ju tvugna att föreviga våra härliga frisyrer. Som ni ser börjar min hårfärg närma sig den där pastelliga rosa som var tanken från början.

Såhär såg alltså håret ut i början av veckan men nu är det lite mindre rosa. 

Idag har M och jag äntligen varit helt friska. Det har vi firat med lite ordentlig familjetid. Vi åkte tidigt till min mamma och hälsade på innan vi åkte in till stan för att träffa min pappa och bonus-mamma för lunch. Efter maten tog jag, M och hennes mormor en mysig promenad med vagnen så M fick sova i lugn och ro. Efteråt satt vi och pratade och hade det allmänt jättebra tills M helt enkelt inte orkade längre. Hon somnade kvickt efter att jag satt henne i bilstolen och sov i nästan en och en halv timma medan vi hämtade upp Andreas, hämtade paket, hämtade en nyinköpt overall till kalla höstdagar samt tankade. Väl hemma fick Andreas ge henne välling och läsa godnattsaga. En riktig mysdag med mycket familjetid som jag verkligen värderar mer än någonsin. Imorgon bär det av igen för att mangla min rygg litegrann. Under tiden ska M få hälsa på en fantastiskt söt liten ponny tillsammans med mormorn och sin pappa. Känns inte som om någon kommer vara missnöjd imorgon heller med andra ord. 

Kategorierna i bloggen har inte funkat efter bytet av bloggdesign. Oavsett kategori så visades alla inlägg. Det problemet ska vara åtgärdat nu. Hittar ni andra "problem" får ni gärna säga till. Jag surfar ju inte runt så mycket på min egen blogg. 

Det gäller att alltid ligga steget före och ha kläder hemma i en storlek större (minst) än vad som är aktuellt för stunden. Eftersom vi tror på återbruk försöker vi köpa så mycket kläder som möjligt begagnat. Därmed är det inte bara att klicka hem nya kläder när detta händer. Då är det skönt att veta att vi har större kläder hemma redan. 

Förra helgen blev Andreas förkyld. Vi hurrade över att jag och Minou klarat oss. I förrgår blev Minou sjuk. Vi hurrade över att jag åtminstone inte blivit drabbad. Ja, vad kan jag säga mer än att Andreas får vabba idag. Minou har även rinnande öga och mun vilket får mig att fasa inför eventuell ögoninflammation och misstänka eventuellt risgryn. Hon är ganska allmänt missnöjd men feberfri som tur är. En sån här dag vill en bara ligga som en pöl i soffan med thé och en bra bok/film.

Jag är sannerligen ingen frukostmänniska. Jag vaknar upp och känner nästan alltid att det är en kamp att lämna den varma sängen för den kyliga vakna världen. Dessutom brukar jag vara hungrig när jag vaknar vilket innebär att jag helst vill roffa åt mig närmaste kolhydratsrika mat jag kan hitta. Att ställa mig och koka ägg känns som ett evighetsgöra på morgontimmarna. Men jag försöker hålla frukosten både bra näringsmässigt och rejäl så jag ska stå mig. Då är kvarg ett bra alternativ. Jag blandar mig med yoghurt och eventuellt bär som jag sedan toppar med nötter eller granola. Min senaste favorit är kvarg med vaniljyoghurt (inte så nyttigt) toppat med kanelgranola, solroskärnor, hasselnötter, mandlar och kokoschips. Galet gott och känns lite lagom höstigt på något vis. Så ser det dessutom lite fint ut på tallriken också.

Natten har varit ostadig i fler bemärkelser än det gråa vädret. M blev som sagt förkyld igår och natten har varit kämpig för henne. För oss alla. Hon får sådana besvär med sina luftvägar och svårt att andas. Hon har lyckats sova korta stunder i sin säng och när hon har vaknat har jag vandrat som en zombie mot hennes rum. Kom på mig själv någon gång med att nästan somna mitt i och vara på väg ner för trappen. Eftersom hon blivit så täppt har jag dessutom haft henne i bärselen och sovit stunder i gungstolen. Hon har som tur är inte haft någon hög feber utan bara besvären med slem och hosta. Nu på morgonen har hon varit lite tagen och trött men efter en tupplur far hon nu runt som en skottspole på golvet. Jag däremot skulle ju inte tacka nej till en dag i sängen med en kopp thé och en filmrulle eller två som återhämtning, haha! Men så lär det väl inte bli. Vi får se hur hon mår om jag åker till frisören imorgon eller inte. Det får väl dagen och natten utvisa hur hon mår.

Andreas blev förkyld i helgen och har varit hemma några dagar. Eftersom han nu var frisk så hurrade vi över att både jag och Minou klarat oss undan. Men vi ropade nog 'hej' lite för tidigt. Under dagen har hon varit trött och nu på kvällen började det där rosslande ljudet vid läggdags. För en timme sedan vaknade hon av hosta och svårt att få luft. Vi har hunnit med såväl nässköljning som snorsugning och försöker nu få henne att somna på ett så behagligt sätt som möjligt. Ammar jag henne så blir hon helt anfådd och svettig eftersom hon är täppt och har mycket slem. Samtidigt har hon liksom piggnat till fast hon är trött och går lite på andra andningen. Stackars lilla pluppa. Andreas förkylning var ju kort och förhållandevis mild så jag hoppas ju att det ska bli detsamma för Minou. Men hoppet om att kunna gå till frisören på torsdag lyser ju inte särskilt starkt. Jag vill inte åka runt med Minou om hon inte mår bra. Då blir det sjukstuga hemma istället.

Så var den här. Hösten och säsongen då det äntligen är socialt accepterat att mysa upp sig i soffan med en kopp thé och ha långbyxor utan att folk tittar snett på en. Jag har aldrig haft någon sådär jättebra relation till hösten eftersom mörkret har tyngt mig så mycket. Det blöta som hör till har väl knappast gjort saken bättre. Men under de senaste åren har kärleken för den här årstiden växt. Vi konstaterade idag att det börjar vara dags att höstförbereda trädgården. Vissa buskar ska klippas ner för att vi ska kunna sätta upp nya spaljéer, träden ska beskäras och pallkragarna ska rensas inför nästa säsong. Hallonbuskarna ska klippas ner så de kan starta på en ny kula nästa vår.. Vissa växter drar fortfarande en sista suck innan kylan kommer för att hinna mogna inför skörd. Årets skörd blev som väntat ganska liten. Jag hade min lilla rosenknopp att ta hänsyn till i våras men nästa år hoppas jag på desto mer. Medan regnet öser ner utanför på de stackars hantverkarna som installerar våra nya garageportar får trädgården dock vänta och jag sitter och laddar hem nya fonter (typsnitt). Kan låta märkligt men som grafisk designer är det lätt att nörda in sig ordentligt på olika fonter och just nu har jag en sådan period. Det liksom kliar i fingrarna efter att få skapa just nu.

Att vara gravid och få barn var lite som ett uppvaknande för mig. Det var som att jag vaknade upp och såg min kropp för första gången. Inte visuellt, men vilket viktigt verktyg den är på något vis. Den är inte bara en slit och släng-overall som jag kan skaffa en ny av när den gamla inte håller längre. Och visst har jag månat om mig själv på olika vis tidigare med hälsosam mat och träning. Men det är väl när en blir sjuk eller svag som en inser hur viktigt det faktiskt är med en välmående kropp. Under graviditeten hade jag svårt att behålla vätska och näring under första halvan, följt av att känna mig halv rörelsehindrad på grund av foglossningar och ryggvärk under andra halvan. Att min kropp trots detta orkade bära och skapa den mest fantastiska varelse jag mött. Att föda och nära denna. Och efter graviditeten har det faktiskt varit kämpigt. Jag har funderat fram och tillbaka hur jag ska komma tillbaka till en fysiskt stark kropp för det är för mig en väldigt form av livskvalitet. Och jag har tänkt många gånger att jag klarar det själv, bara jag får sommaren på mig. Men efter mycket eftertanke så insåg jag att jag inte fixar det på egen hand. Jag behöver hjälp. Jag läser och lär mig mer och mer om träning och inser hur dålig kunskap jag har om träning vid den här typen av "skador" eller vad en nu vill kalla det. Återhämtningsträning helt enkelt. Jag har en svag bål, svank, skolios, vriden rygg efter längdjustering, framlutat bäcken efter graviditet, vissa kvarvarande foglossningsbesvär, knäckt svanskota och muskelspänningar som jag besvärats av sedan många år tillbaka till råga på min fruktansvärt dåliga hållning. Vart börjar jag?  Vad vågar jag träna? Så jag tog ett samtal med min älskade andra hälft som har lovat att stötta och peppa medan jag tecknat tre månader (till att börja med, troligen fler) hos samma personliga tränare som jag haft tidigare som är expert på just mammor. I abonnemanget ingår även kostprogram vilket är minst lika viktigt som rätt träning. Att få kost- och träningsupplägg just för mig och mina problem med feedback varje vecka känns lite som ljuset i tunneln även om jag vet att jag kommer få göra allt jobbet själv och det kommer vara tugnt. Igår var jag dessutom hos en massör som började ta sig an min rygg. Varenda kunnig människa som har tittat på min rygg har mer eller mindre suckat och undrat hur jag orkar leva med det här. Jag är som en enda stor spänd muskel och fast hon gick på väldigt försiktigt igår så känns det idag som om jag blivit översprungen av en hord elefanter med spikskor. Samtidigt en otroligt skön smärta. Jag känner mig rörligare och mer avslappnad än jag varit på så länge och jag har lovat mig själv att ta tag i det här nu. Helst så mycket som möjligt innan jag börjar med träningen i mitten på oktober. För att ha bästa möjliga utgångspunkt. Jag har också omprioriterat för mig själv vad belöningar är och vad som är viktigt. Vågen är inte viktig även om jag väger mig ofta. För mig är den mest en vägvisare om att jag inte är på väg åt helt fel håll. Visar den inte minus så gör det faktiskt ingenting. På riktigt. Och visar den plus är det heller inte hela världen för vem har en stabil vikt varje dag? Visar måttbanden mindre så är väl det toppen i sig för det är ju mer kvitto på att det går åt rätt håll i så fall och en bra peppning när det känns tungt. Belöningar är inte att straffa kroppen med dålig mat eller godis. Självklart får även jag unna mig själv ibland. Men belöningar är sådant som gör att jag mår bättre, längre stunder än det tar att smälla i sig en påse godis och sedan må illa i flera timmar. Den senaste tiden har jag unnat mig lite egentid i form av frisörsbesök. Jag har klippt mig i en frisyr som känns bara jag. Och nästa vecka ska jag dit och färga håret. Sådant som jag aldrig unnat mig förut. Det känns lite klyschigt men det är som att jag plockat fram verktygen för att pussla ihop mig själv inifrån och ut för att jag ska kunna må bra och orka vara den bästa versionen av mig. Det känns bra. Jag tror att det kommer göra mig till en positivare och gladare mamma, fru och framförallt förebild för min dotter. För att inte tala om att ge mig orken att vara, just det, den bästa versionen av just mig själv.