... som jag klarar av att äta efter att ha kramat toaletten (ja, fortfarande varje morgon).

1. Flingor med mjölk
2. Billy's panpizza
3. Flingor med mjölk
4. Billy's panpizza
5. Billy's panpizza

När vi bestämde oss för att vi ville ha barn så var vi inställda på att jag skulle få fortsätta göra sådant som jag mår bra av. Träna, tänka på kosten osv. Sen blev jag gravid, kort och gott. Det finns fantastiskt många saker som man vill känna tidigt och länge, så som fosterrörelser till exempel. Men foglossningar och konstantillamående är väl kanske inte vad man längtar efter i månad fyra. Just nu känns det som om jag knappt vill ta mig utanför huset. Jag vet aldrig när illamåendet sköljer över eller hur ont jag kommer ha just den dagen. Och det känns som om det är lite tabubelagt att klaga på sin graviditet. Som kvinna förväntas man vara så lycklig över sin graviditet att allt omkring ska kännas som småsaker. Och självklart är jag lycklig och vill detta, annars skulle jag aldrig gå igenom det. Att skaffa barn bara för att vi kan finns inte i mitt universum. Däremot skulle det självklart kännas enklare om jag inte hade spytt flera gånger varje dag i drygt åtta veckor nu utan några tecken på att det skulle gå över eller krevera varje gång A har en tesked honung i sitt thé för att jag tycker det luktar så vidrigt. Det skulle vara enklare att slippa känslan av att ha ramlat på isen och slagit i rumpan riktigt hårt så fort jag anstränger mig lite för mycket. Det förändrar inte det faktum att jag är otroligt lycklig över att vi ska bli föräldrar. Men det är banne mig inte lätt att vara på smällen alla gånger med allt vad det innebär heller. Jag tänker inte påstå att jag går i någon slags värld av rosa skimmer där allt "är värt det". Det är klart att det är värt det men det är okej att må dåligt och slippa dölja det också. Jag dolde allt de första tolv veckorna innan vi berättade och det var jobbigt nog. Det förändrar inte det faktum att jag börjar gråta varje gång jag ser en förlossning på TV:n eller känner att hjärtat ska explodera varje gång jag tänker på liten där inne. Jag är fortfarande lycklig även om jag klagar emellanåt. Och det är okej.

... vill jag vara som alla andra. Illamåendet vill liksom inte riktigt ge med sig. Idag är en sådan dag då jag nästan önskar att jag uppskattade halvfabrikat och hade mer sånt hemma. Jag är hungrig och matsugen och mår därför illa. Men jag mår för illa för att laga mat. Livets alla dilemman. 

Det blir lite mer spännande att mecka hemma när kroppen inte riktigt fungerar som vanligt. Jag har precis börjat fixa i badrummet. För det första är alla lukter förstärkta rätt ordentligt så man känner allt. Milt doftande rengöringsmedel är A & O. Väl där inne tröttnade jag på att badkarskanten fortfarande inte blivit fastskruvad fast en viss herre lovat att hjälpa mig med det i ganska exakt ett år nu. Så jag gjorde det själv. Böjer mig ner, reser mig upp, får blodtrycksfall, mår illa, blir sur. Fortsätter eftersom jag blir sur, får knappt behålla frukosten, får nytt blodtrycksfall varje gång jag reser mig upp, lyckas tillslut. Inser att jag mår illa, eftersom jag börjar bli hungrig och börjar samtidigt tänka på att avloppen måste rensas också. Men nu är snart badrummet rent och resten av huset är kvar!

Säg hej till vår nya gräsklippare, Karl-Berit. Hen är självgående och självtömmande samt helt miljövänlig. Den enda problematiken kan vara vad som ska klippas och inte. Men man tager vad man haver.

Som ni kanske misstänkt kommer det ju bli lite annat fokus i bloggen framöver. Eftersom det till största delen är en livsstilsblogg och ja, mitt liv har ju förändrats en hel del så förändras ju också bloggen. Jag tänkte passa på att berätta lite hur första tredjedelen av vår graviditet sett ut hittills.

 

Jag funderade inte märkvärt när jag gått över tiden eftersom det händer emellanåt. Min bror var här och vi umgicks tillsammans samtidigt som jag tränade och åt nyttigt. Men en dag när jag gått ett par dagar över tiden så var det som om all karaktär bara släppte. Jag blev så brutalt godissugen att jag till och med ringde Andreas så han kunde rättfärdiga att jag smällde i mig lite. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. Sen tänkte jag inte så värst mycket på det. Andreas märkte kanske att jag var lite kortare i humöret än vanligt. Ungefär tredje dagen över tiden fick jag så galet ont i brösten så då tog jag och testade mig. Och till vår lycka så var det ett starkt positivt på stickan. Det är fascinerande hur så mycket kan ändras på så kort stund. Det tog några dagar innan illamåendet kom smygande, men till en början kunde jag äta kex innan jag klev upp ur sängen och se till så jag aldrig hann bli hungrig (det hjälper nämligen). Men sen debuterade det riktiga illamåendet lagom till att min syster skulle gifta sig i Strömstad. Det var en riktig pina att försöka hålla minen och klara av alla dofter som kom i vägen. Vi åt bland annat på ett rökeri. Phew. När jag kom hem fick jag sjukskriva mig tills jag fick medicin mot illamåendet. Och det har jag ätit varje dag fram till idag. De har inte hjälpt på morgonillamåendet men det har hjälpt när jag varit på jobbet. Jag har haft sug efter varierande saker och det enda som varit konstant är vitt, segt bröd. Annars har det gått från apelsiner, kov med bröd, piggelin (skönt när man inte får behålla något annat), persikor/nektariner osv. Ibland har jag också varit sugen på saker som jag egentligen inte tycker om så som lakrits, gurka eller päronsoda. Nu börjar illamåendet äntligen lugna ner sig *ta i trä* och jag hoppas få lite ork tillbaka så jag kan börja promenera och träna igen. Annars har jag nog sovit mellan 10-14 timmar per dygn också. Kort och gott, antagligen ganska klassiska symptom. Har ju även haft mindre påträngande saker som luktsinne som en blodhund, smakförändringar osv. Lite av allt. ;)

Eftersom vi nu har haft chansen att berätta för våra närmaste så kan vi ju nu också göra det officiellt. I slutet av december går vår lilla familj från 2½ til 3½ (katten måste ju med). Det är också den största anledningen till bloggbristen de senaste månaderna. Jag har ägnat större delen av min tid sovandes, småätandes och hängandes över toaletten. Jag hoppades på att få milda symptom men man får vara glad för det man får antar jag. Och om vi är glada. Tiden hittills har gått så snabbt och det är skräckblandad förtjusning som beskriver det bäst. Jag hoppas att toalettkramandet ska lugna ner sig och att orken sakta ska komma tillbaka så jag orkar blogga lite mer i fortsättningen.