Jag undrar ibland om det är så ni tänker när ni läser om mig och vår trädgård/hus. Så kul kan det väl ändå inte vara att palta med jorden och tapetsera. Men det ÄR det. Jag har full förståelse för att många håller en mitt-liv-är-perfekt fasad på sociala medier. Och jag (tror jag åtminstone) skriver sällan om när jag och A har bråkat eller om de dagar då jag bara känner att jag skulle vilja räcka över M till A och åka långt ut i skogen med en påse kanelbullar bara för att få vara ifred. Vem känner inte så ibland? Men för mig finns det en gräns för vad som världen, mina närmaste eller bara jag och min familj behöver veta. Däremot så är husprojektet liksom lite av en dröm som jag nog inte visste att jag hade tidigare. Det är som en nyvunnen kärlek. Det finns för mig en charm i att få planera, drömma, längta, svettas, misslyckas, göra om och sedan få se resultatet precis som jag fantiserat om. Även om visionen om det där slutresultatet hinner förändras många gånger på vägen. Och även om jag är fruktansvärt otålig ibland så ligger ju själva charmen i att det går lite långsamt. Det är helt enkelt mycket roligare att få äta en broccoli som jag har kämpat med från det att det var ett frö som sedan blivit en halvdöd planta nästan bortom all räddning. Att då få lyckas och se en ståtlig broccoli i trädgården som jag förhoppningsvis får tillaga och äta sedan. Det finns någon slags terapi i det. Hej på dig Ernst Light tänker ni då. Ja, må så vara men det kanske är det kreativa skapandet i mig som kan se processen som också gör att jag ser charmen i det. Nu längtar jag till exempel efter att få göra om vårt sovrum. Vi har haft en vision som varit alldeles för dyr för att vi skulle tycka att det var riktigt värt det. Att vi här om dagen kom på en kompromiss som gör att vi kan ha ett nytt sovrum redan till jul, känns bara fantastiskt och ger mig ännu mer pirr i magen. Blir man någonsin "färdig" när man bor i hus? Lika bra att fortsätta längta, visualisera och förverkliga.