För mig att förklara känslan av att inte vilja fotografera mer är svårt. En som aldrig har upplevt glädjen i något som jag gjorde i fotograferandet och sedan förlora den glädjen. På samma sätt är det svårt att förklara känslan av att den kommer tillbaka. Att kunna känna den lyckan igen. Idag var en sån dag. Antagligen första gången på över två år som jag kunde känna det i hela kroppen. På riktigt. Känna det när jag låg på gräsmattan efter ett hällregn och alla mina kläder blev blöta. Ligga obekvämt i det kalla blöta för att få perfekt avstånd mellan objektivet och motivet. Känna det efteråt när jag gick igenom bilderna och bara ville springa upp till datorn som ett litet barn för att få ladda upp bilderna så ni skulle få se. Känna hur varenda hårstrå reste sig på kroppen när jag tittade på bilderna i mitt bildhanteringsprogram och k ä n n a att det här kan jag. Det här är jag. Att göra det utan prestationsångest eller en tanke på att någon skulle kritisera varken mig eller mina bilder. Känna en längtan efter nästa hällregn för att få göra det igen. Ännu bättre. Det är som en lång tids sjukdom har lämnat mig och jag får äntligen vara frisk igen. Och även om dessa bilder kanske är så back to basics som det kan bli, så betyder de på sätt och vis så mycket för mig. Att fota vattendroppar i blött gräs. Ja, det kan faktiskt vara lycka. Så vart enda hårstrå reser sig på kroppen.