Att vara gravid och få barn var lite som ett uppvaknande för mig. Det var som att jag vaknade upp och såg min kropp för första gången. Inte visuellt, men vilket viktigt verktyg den är på något vis. Den är inte bara en slit och släng-overall som jag kan skaffa en ny av när den gamla inte håller längre. Och visst har jag månat om mig själv på olika vis tidigare med hälsosam mat och träning. Men det är väl när en blir sjuk eller svag som en inser hur viktigt det faktiskt är med en välmående kropp. Under graviditeten hade jag svårt att behålla vätska och näring under första halvan, följt av att känna mig halv rörelsehindrad på grund av foglossningar och ryggvärk under andra halvan. Att min kropp trots detta orkade bära och skapa den mest fantastiska varelse jag mött. Att föda och nära denna. Och efter graviditeten har det faktiskt varit kämpigt. Jag har funderat fram och tillbaka hur jag ska komma tillbaka till en fysiskt stark kropp för det är för mig en väldigt form av livskvalitet. Och jag har tänkt många gånger att jag klarar det själv, bara jag får sommaren på mig. Men efter mycket eftertanke så insåg jag att jag inte fixar det på egen hand. Jag behöver hjälp. Jag läser och lär mig mer och mer om träning och inser hur dålig kunskap jag har om träning vid den här typen av "skador" eller vad en nu vill kalla det. Återhämtningsträning helt enkelt. Jag har en svag bål, svank, skolios, vriden rygg efter längdjustering, framlutat bäcken efter graviditet, vissa kvarvarande foglossningsbesvär, knäckt svanskota och muskelspänningar som jag besvärats av sedan många år tillbaka till råga på min fruktansvärt dåliga hållning. Vart börjar jag?  Vad vågar jag träna? Så jag tog ett samtal med min älskade andra hälft som har lovat att stötta och peppa medan jag tecknat tre månader (till att börja med, troligen fler) hos samma personliga tränare som jag haft tidigare som är expert på just mammor. I abonnemanget ingår även kostprogram vilket är minst lika viktigt som rätt träning. Att få kost- och träningsupplägg just för mig och mina problem med feedback varje vecka känns lite som ljuset i tunneln även om jag vet att jag kommer få göra allt jobbet själv och det kommer vara tugnt. Igår var jag dessutom hos en massör som började ta sig an min rygg. Varenda kunnig människa som har tittat på min rygg har mer eller mindre suckat och undrat hur jag orkar leva med det här. Jag är som en enda stor spänd muskel och fast hon gick på väldigt försiktigt igår så känns det idag som om jag blivit översprungen av en hord elefanter med spikskor. Samtidigt en otroligt skön smärta. Jag känner mig rörligare och mer avslappnad än jag varit på så länge och jag har lovat mig själv att ta tag i det här nu. Helst så mycket som möjligt innan jag börjar med träningen i mitten på oktober. För att ha bästa möjliga utgångspunkt. Jag har också omprioriterat för mig själv vad belöningar är och vad som är viktigt. Vågen är inte viktig även om jag väger mig ofta. För mig är den mest en vägvisare om att jag inte är på väg åt helt fel håll. Visar den inte minus så gör det faktiskt ingenting. På riktigt. Och visar den plus är det heller inte hela världen för vem har en stabil vikt varje dag? Visar måttbanden mindre så är väl det toppen i sig för det är ju mer kvitto på att det går åt rätt håll i så fall och en bra peppning när det känns tungt. Belöningar är inte att straffa kroppen med dålig mat eller godis. Självklart får även jag unna mig själv ibland. Men belöningar är sådant som gör att jag mår bättre, längre stunder än det tar att smälla i sig en påse godis och sedan må illa i flera timmar. Den senaste tiden har jag unnat mig lite egentid i form av frisörsbesök. Jag har klippt mig i en frisyr som känns bara jag. Och nästa vecka ska jag dit och färga håret. Sådant som jag aldrig unnat mig förut. Det känns lite klyschigt men det är som att jag plockat fram verktygen för att pussla ihop mig själv inifrån och ut för att jag ska kunna må bra och orka vara den bästa versionen av mig. Det känns bra. Jag tror att det kommer göra mig till en positivare och gladare mamma, fru och framförallt förebild för min dotter. För att inte tala om att ge mig orken att vara, just det, den bästa versionen av just mig själv.