Det så konstigt på något vis. Kärlek har aldrig känts så självklart och naturligt som när hon kom in i våra liv. Jag kommer på mig själv med att sitta och stirra på henne långa stunder fast jag egentligen borde äta, sova, duscha eller borsta tänderna. Samtidigt känns det så overkligt. Som om hon bara är oss till låns. Som att jag fasar för den dagen "de" ska komma och hämta henne igen. När Andreas tar henne på en promenad eller till ett annat rum värker kroppen av tomheten som uppstår. Fast jag inte sovit på två nätter i sträck och knappt ätit senaste veckan så är allting värt det. Ingen ånger. Ingen önskan om att "bara få komma bort en liten stund". Tvärt om, vill jag ha henne tätt intill varje sekund som går. Att älska är att göra sig sårbar. Aldrig har jag blottat mitt hjärta så som jag gör för dig min älskade dotter.