Träningen och smärtan

I söndags kändes det som om jag liksom hittade tillbaka till träningsglädjen på riktigt igen. Jag bestämd mig för att sluta mesa och gå vidare med nästa steg i mitt träningsprogram. Vissa övningar får jag modifiera för att klara men jag är starkare än jag tror. Det var så skönt att ta i. Och nog tog jag i. Jag vet inte om jag någonsin haft så hemsk träningsvärk i benen. På måndagen var det promenad och plankor. På tisdag trodde jag fortfarande att benen skulle ramla av och var dessutom dödstrött så jag tog min vilodag. Idag var det fortfarande(!) smärtsamt att ta sig ner för trapporna men i med en panodil och kör tänkte jag samtidigt som jag längtade lite extra efter en Celsius. Det gjorde så ont... Men jag gjorde det! Och efter passet, stretchingen (som jag glömde förra gången) och en promenad senare på dagen känns kroppen så himla bra. Endorfinerna från träningen börjar göra sig påminda och jag längtar efter morgondagens promenad och nästa träningspass som är på fredag. Träning är verkligen en enorm boost för självförtroendet och självkänslan. Att få känna sig stark och nöjd. Och vetskapen om att om jag fortsätter nu kommer det aldrig bli såhär tungt igen. Kanske mentalt, men aldrig fysiskt.