Det sitter i knoppen inte kroppen!

Idag har varit en psykiskt väldigt utmanande dag. När jag skulle köra mitt träningspass fick jag pausa mitt i för att ta ett allvarligt samtal med mig själv. Det sitter inte i kroppen hur mycket jag orkar. Det sitter i knoppen. Jag bestämmer själv hur mycket jag ska träna. Jag kan träna i 20 minuter utan att pausa även om det känns som om jag ska dö. För jag vet innerst inne att jag kommer överleva. Sedan mässade jag för mig själv i hela passet "det sitter i knoppen inte i kroppen" och "pain is temporary, quitting is forever". Och jag tog mig igenom passet. Varenda kroppsdel skakade och jag kunde ha gjort ännu lite mer ändå. 
Jag har varit så förbannad på mig själv idag för att jag är där jag är. Att jag inte gjort något tidigare och nu har en tidsram som jag känner mig pressad av. Men så kände jag sen att det är ju bara jag som kan göra något åt det. Jag kan antingen sitta här och vara arg och ledsen över min situation. ELLER så kan jag göra något åt det. Sagt och gjort. Jag började granska min mat för att se vad jag gör fel där och hur jag ska rätta till det. Sedan för att bränna lite extra så tog jag en promenad på strax under en timme. Jag kan inte power walka hela vägen eftersom det är isigt men nog kan jag göra det varenda liten bit där det är barmark. Jag tror att jag nu för första gången inser att det svåra är inte själva viktnedgången. I teorin är det jätte-enkelt. Men mentalt så kräver det så mycket för att göra en bestående förändring. För att inte hamna här igen. Det blir ingen quick fix den här gången. Den här gången blir det huvudet i betongväggen tills väggen flyttar på sig. Nu kör vi!