Vår lilla hårboll är så mammig just nu. Ja, för att klargöra. Vi är ett sådat larvigt par som kallar oss själva för mamma och pappa när vi pratar med vår katt. För ja, vi pratar med vår katt mycket. Gärna babyspråk. Till saken. Rasmus tyr sig jättemycket till mig just nu. Ett långt tag nu så har bara Andreas knä varit bra nog, men nu tittar han knappt åt hans håll. Och nu när jag är sjuk så är han nästan ständigt sällskap, vid mina fötter eller på min mage så länge han får. Jag blir så glad att vi fått flytta till det här huset för han blev väldigt ensam i den lilla lägenheten när vi pendlade från Borlänge tidigare. Jag tror aldrig jag har sett honom trivas så bra någonstans som han gör nu.