När vi bestämde oss för att vi ville ha barn så var vi inställda på att jag skulle få fortsätta göra sådant som jag mår bra av. Träna, tänka på kosten osv. Sen blev jag gravid, kort och gott. Det finns fantastiskt många saker som man vill känna tidigt och länge, så som fosterrörelser till exempel. Men foglossningar och konstantillamående är väl kanske inte vad man längtar efter i månad fyra. Just nu känns det som om jag knappt vill ta mig utanför huset. Jag vet aldrig när illamåendet sköljer över eller hur ont jag kommer ha just den dagen. Och det känns som om det är lite tabubelagt att klaga på sin graviditet. Som kvinna förväntas man vara så lycklig över sin graviditet att allt omkring ska kännas som småsaker. Och självklart är jag lycklig och vill detta, annars skulle jag aldrig gå igenom det. Att skaffa barn bara för att vi kan finns inte i mitt universum. Däremot skulle det självklart kännas enklare om jag inte hade spytt flera gånger varje dag i drygt åtta veckor nu utan några tecken på att det skulle gå över eller krevera varje gång A har en tesked honung i sitt thé för att jag tycker det luktar så vidrigt. Det skulle vara enklare att slippa känslan av att ha ramlat på isen och slagit i rumpan riktigt hårt så fort jag anstränger mig lite för mycket. Det förändrar inte det faktum att jag är otroligt lycklig över att vi ska bli föräldrar. Men det är banne mig inte lätt att vara på smällen alla gånger med allt vad det innebär heller. Jag tänker inte påstå att jag går i någon slags värld av rosa skimmer där allt "är värt det". Det är klart att det är värt det men det är okej att må dåligt och slippa dölja det också. Jag dolde allt de första tolv veckorna innan vi berättade och det var jobbigt nog. Det förändrar inte det faktum att jag börjar gråta varje gång jag ser en förlossning på TV:n eller känner att hjärtat ska explodera varje gång jag tänker på liten där inne. Jag är fortfarande lycklig även om jag klagar emellanåt. Och det är okej.