Eftersom vi nu har haft chansen att berätta för våra närmaste så kan vi ju nu också göra det officiellt. I slutet av december går vår lilla familj från 2½ til 3½ (katten måste ju med). Det är också den största anledningen till bloggbristen de senaste månaderna. Jag har ägnat större delen av min tid sovandes, småätandes och hängandes över toaletten. Jag hoppades på att få milda symptom men man får vara glad för det man får antar jag. Och om vi är glada. Tiden hittills har gått så snabbt och det är skräckblandad förtjusning som beskriver det bäst. Jag hoppas att toalettkramandet ska lugna ner sig och att orken sakta ska komma tillbaka så jag orkar blogga lite mer i fortsättningen.