Just nu längtar jag så efter att få komma tillbaka till den fysiska formen jag hade före graviditeten (minst). Att få känna mig stark och frisk igen. Det har så lite med utseende att göra och så mycket med självmedkänsla att göra. Att bära och föda barn är en så enorm påfrestning för kroppen. Ibland kan jag nästan banna mig själv för att jag inte tränade mer under graviditeten. Men så försöker jag tänka att om jag hade kunnat träna hade jag inte blivit inlagd med dropp i tre dygn på grund av att jag mådde så dåligt. Jag hade heller inte blivit sjukskriven på grund av foglossningar. Men just nu känns det så viktigt att få en chans att få komma tillbaka. Jag vill gärna ha fler barn och även om vi inte har bråttom så tar det tid att komma tillbaka i form och så länge jag är i såhär dåligt skick så är det en omöjlighet att klara av en graviditet igen. Jag saknar så enkla saker som att känna att jag klarar av att sitta med bra hållning eller kunna lyfta vikter. Känna att jag orkar lyfta M och leka med henne obehindrat. Den senaste tiden har både kosten och träningen hamnat som andra prioritering. Till viss del är det mitt fel på grund av dåliga prioriteringar. Till viss del är det sådant jag inte kunnat styra över. Med småbarn är det inte alltid så "bara". Speciellt inte när en är ensam. När det närmar sig terminsslut och sommarlov är det alltid mer för A att göra på jobbet och arbetsdagarna blir längre. Det är sällan optimalt att träna runt midnatt varje dag. Inte för att han jobbar så sent, men det är nattningar och annat som kommer emellan som i kombination gör att det inte blir läge för det först alldeles för sent. Sedan har vi varit sjuka och det har varit mycket stress över att M mått så dåligt så att äta, träna och sova har liksom inte legat först på listan. Nu längtar jag verkligen efter att få bli frisk och komma igång med träningen igen. A har semester och det är perfekt upplagt för att jag ska få börja i lugn och ro för att etablera bra vanor. M ska snart börja äta fast föda vilket innebär färre amningstillfällen allt eftersom, även om vi kommer fortsätta delamma ett bra tag till. Det finns många ursäkter och anledningar, men hur man än vrider och vänder på det så är det dags nu. För min skull, att få komma i form och orka med vardagen som en stark och frisk mamma. Jag ska bara bli, just det, frisk först. Och jag vet att om jag kommer igång med träningen så kommer maten komma automatiskt.

Det är vår tredje sommar i huset i år. Fast eftersom vi flyttade in den första sommaren har vi ju ändå bara bott här i två år. Hur som helst så var jag lite orolig över att jag skulle tröttna snabbt på att pula i trädgården. Men, så härligt det är! När jag får en stund över brukar jag smita ut oavsett väder. Idag har jag hunnit med en hel del i det fina vädret. Vår nyanlagna gräsmatta har blivit klippt för första gången (av Andreas dock) och den är alldeles smaragdgrön och tät. Som på film nästan. Och jag har börjat rensa i gången bredvid på framsidan. Jag har även vattnat alla mina grönsaksodlingar och satt ett temporärt nät som ärtorna kan växa uppför. Dessutom har jag planterat ut den fantastiska rosen jag fick av A i mors dags-present och grävt upp vår vinranka och planterat om den i en tunna så den kunde flytta in på verandan. Den trivdes inte riktigt i det svenska klimatet så vi hoppas att den ska må bättre inte på den varma verandan. Jag har även rensat en hel del ogräs, flyttat en massa sten och planerat lite för hur vi ska ha det i trädgården. Det känns i hela kroppen att det kommer bli så fint! Nästa sommar (om vi inte hinner denna) ska vi börja anlägga ett litet uterum nedanför körsbärsträdet med en mys-bänk och en liten köksträdgård. Jag har redan beställt ett halvt ton lökar, frön och en pluggbox. Till min stora glädje verkar det som både broccoli och blomkålen tar sig i år. Potatisen och löken har redan börjat titta upp. Det är massvis med körsbär och jordgubbar på gång och rabarbern börjar vara dags att skörda det sista på som ska ätas i pajer och dylikt innan resten blir till saft. Hallonen får vi se hur mycket det blir av då den är lite senare men det är ett helt gäng med små bärknoppar på den. Tomaterna har dessutom fått vara ifred från rådjuren i år, vilket är ett stort plus! Jag älskar att odla sådant som vi senare kan äta. Nu ska jag springa ner och sätta några palsternacksfrön i blöt för att se om de hinner ta sig i år. Det är ju egentligen lite sent men ett försök skadar ju inte. Jag vill helst att M ska få äta så mycket egenodlat som möjligt eftersom vi då vet att det är bra kvalité på maten. Hon ska ju börja med smakportioner om redan en månad, vart tar tiden vägen!? Jag hoppas att potatisen och morötterna hinner bli klara tills det är dags.

Just nu sitter hon i A's famn medan han läser för henne så hon kan somna. Hjärtat bara exploderar av kärlek när jag ser dem tillsammans.

För mig att förklara känslan av att inte vilja fotografera mer är svårt. En som aldrig har upplevt glädjen i något som jag gjorde i fotograferandet och sedan förlora den glädjen. På samma sätt är det svårt att förklara känslan av att den kommer tillbaka. Att kunna känna den lyckan igen. Idag var en sån dag. Antagligen första gången på över två år som jag kunde känna det i hela kroppen. På riktigt. Känna det när jag låg på gräsmattan efter ett hällregn och alla mina kläder blev blöta. Ligga obekvämt i det kalla blöta för att få perfekt avstånd mellan objektivet och motivet. Känna det efteråt när jag gick igenom bilderna och bara ville springa upp till datorn som ett litet barn för att få ladda upp bilderna så ni skulle få se. Känna hur varenda hårstrå reste sig på kroppen när jag tittade på bilderna i mitt bildhanteringsprogram och k ä n n a att det här kan jag. Det här är jag. Att göra det utan prestationsångest eller en tanke på att någon skulle kritisera varken mig eller mina bilder. Känna en längtan efter nästa hällregn för att få göra det igen. Ännu bättre. Det är som en lång tids sjukdom har lämnat mig och jag får äntligen vara frisk igen. Och även om dessa bilder kanske är så back to basics som det kan bli, så betyder de på sätt och vis så mycket för mig. Att fota vattendroppar i blött gräs. Ja, det kan faktiskt vara lycka. Så vart enda hårstrå reser sig på kroppen.

I helgen har M's faster varit här och vi har farit både till Avesta för att fira lillebrors examen och varit en tur i Västerås. Det är så fantastiskt att se att M har så mycket fin familj runt omkring sig som älskar och bryr sig om henne. Och att hon trivs så bra med sin faster, för det är ju inte alltid alla duger om vi säger så. Imorgon ska vi på skolavslutning på Andreas jobb så får M se det också. Ska bli spännande att se vad hon tycker om det. 
Vi har även äntligen fått en massa fantastiska bilder på M från studiofotograferingen nu. Det har blivit mycket bilder på henne den senaste tiden som vi delat med oss men vi kommer visa färre såhär framöver eftersom vi vill att hon ska få avgöra när hon blir äldre om hon vill var privat eller inte. Därför kommer en av de sista fantastiskt söta bilderna ovan. Så håll till godo med den!

Allt går så snabbt nu. När M har sina utvecklingssprång händer något nytt varje dag. Inte metaforiskt, bokstavligen. Ibland är det små subtila saker som andra kanske inte märker. Som hur jag lyssnade på när A bytte blöja och hunde höra att hon använde språket annorlunda, även om hon fortfarande jollrar. Igår började hon göra "armhävningar" och idag när jag stod med huvudet i kylskåpet så hade hon vänt sig från rygg till mage när jag vände mig om. Vissa saker har jag aldrig ens sett henne träna på eller försöka göra tidigare. Som första dagen hon började stå i knät. Då stod hon i flera minuter! Det känns så fantastiskt värdefullt att få vara delaktig och få uppleva allt detta tillsammans med henne.