Det är knappt så jag vågar skriva det. Som om det kommer försvinna om jag sätter ord på det. Det har varit borta så länge att jag knappt vågar tro på känslan. Den har kommit på korta besök tidigare men lämnat lika snabbt. Men inte på det här viset. Det är som om någon tänt en gnista igen. När M fotograferades i fredags av fantastiskt duktiga Emelie så kröp den sig på. Och den har liksom växt sedan dess. Lite försiktigt sådär. Känslan att vilja fotografera. VILJA fotografera. Inte vilja ha bilder och därför fotografera. För mig är det två helt olika saker. Jag har fotograferat M till exempel för att jag vill ha bilder på henne. Men just nu börjar känslan av att vilja fotografera krypa sig på. Inte så att inspirationen inom mig exploderar. Men sådär prestationslöst till en början. Kanske plockar jag upp kameran snart igen med känslan av glädje i hjärtat. Vem vet.