Jag och Andreas försöker dela på ansvaret med M. Det innebär inte alltid att alla gör exakt lika mycket. Men viktigt är att hon får känna att vi båda finns där. Det är inte alltid lätt. Jag är hemma med henne dagtid och Andreas hinner oftast hem för att ge välling och natta. På helgerna tar han henne när hon vaknar och sedan delar vi på ansvaret under dagen. Ibland är det så himla svårt att backa när en är van vid att vara den som tar hand om hemme nästan hela dagarna och nätterna fem dagar i veckan. Ibland vill jag bara vara för mig själv och lämnar över henne på en gång när han kommer hem på fredag kväll. Och visst spelar kontrollbehov och vanor stor roll. Vi har ju skapat våra rutiner för veckorna och hur vi gör saker, jag och M. Men så är det också andra saker. När hon sitter med Andreas och är ledsen så värker det så mycket i kroppen ibland att det är som att sitta med tusen nålar över hela kroppen. Fast jag vet att han kan trösta henne minst lika bra som mig så vill jag bara kasta mig över henne och ta henne i min famn. MIN famn. Ingen annans. Sen är det också känslan som kommer efteråt. När hon är ledsen så är det ju jag som får trösta henne i veckorna när han är på jobbet och känna känslan av kärlek och ro när hon ligger tätt intill och snusar i sömnen. När Andreas har tröstat och fått henne att somna så blir det som en saknad som uppfyller hela mig på något vis. Som att något fattas mig. Då känner jag nästan ännu värre hur jag vill slita upp henne ur sömnen för att få lukta på hennes huvud och hålla henne hårt i famnen. Då försöker jag tänka på vad fint det är för M som har två föräldrar som kan nosa henne i håret och hålla henne hårt. Som älskar henne mest i hela världen och är beredda att göra allt för henne. Tänk på dem som inte har någon.