Det var ju blodmåne och supermåne i helgen. Jag hade ställt i ordning kameran och ställt klockan för att gå upp och fota. Men M hade andra planer. När tiden väl var inne fick jag nämligen inte lämna sängen eftersom hon fått komma över till vår säng vid det laget. Jaja, jag har i alla fall testbilden på månen från när jag ställde in kameran. En sanning om mig som jag själv tycker är lite märklig är att jag kan tycka det känns så skrämmande att titta på natthimlen. Jag får liksom nästan svindel av att titta på den. När jag tittade på stjärnorna i kikare en gång ramlade jag nästan omkull. När jag tittar på månbilden ovan så blir det som en märklig fjärilar-i-magen och svindel på samma gång. Så himla märkligt egentligen.