Det känns som jag går i väntans tider. Inte i den bemärkelsen att M skulle få något syskon. Snarare i väntan på frälsningen. Inte heller i någon religiös mening. Min tro är under ständig omvälvning. Däremot en fysisk frälsning. Jag går och laddar och räknar ner inför starten av min PT-period som om det vore självaste julafton. Jag försöker ladda upp genom att äta nyttigt (vilket väl går sådär) och tänkte försöka börja träna det som jag vet att jag klarar av under nästa vecka. Att erkänna för mig själv att jag behöver hjälp med det rent tekniska har varit som en stor sten som släppt från mina axlar. Den värsta känslan är att ha den här kroppskostymen jag har just nu. Jag känner mig klumpig och värst av allt, svag. Kroppen värker och jag har inte den energin som jag haft. Jag ska äntligen få hjälp med hållningen och bålstabiliteten som är en enorm bov i dramat. Vad vågen visar känns mindre och mindre viktigt medan känslan av att få vara stark och frisk lockar mer. Jag kontaktade även ett rehab igår angående mina ryggproblem. Det ska bli så skönt att få svart på vitt vad som beror på vad, vad som går att åtgärda och vad det innebär för mig och min rygg i framtiden. Jag har nog inte reflekterat över det så mycket tidigare hur ont jag har och hur mycket det begränsar mig i vardagen. Det är ingen ständigt bedövande smärta, men som ett dagligt handikapp. Och ovetskap skapar ju i sin tur rädsla och det skapar begränsningar. Nu är det äntligen min tur att må bra. Även om vägen dit kanske blir lång så känns det på sätt och vis som om frälsningen är nära.