Om att känna lyckan igen
För mig att förklara känslan av att inte vilja fotografera mer är svårt. En som aldrig har upplevt glädjen i något som jag gjorde i fotograferandet och sedan förlora den glädjen. På samma sätt är det svårt att förklara känslan av att den kommer tillbaka. Att kunna känna den lyckan igen. Idag var en sån dag. Antagligen första gången på över två år som jag kunde känna det i hela kroppen. På riktigt. Känna det när jag låg på gräsmattan efter ett hällregn och alla mina kläder blev blöta. Ligga obekvämt i det kalla blöta för att få perfekt avstånd mellan objektivet och motivet. Känna det efteråt när jag gick igenom bilderna och bara ville springa upp till datorn som ett litet barn för att få ladda upp bilderna så ni skulle få se. Känna hur varenda hårstrå reste sig på kroppen när jag tittade på bilderna i mitt bildhanteringsprogram och k ä n n a att det här kan jag. Det här är jag. Att göra det utan prestationsångest eller en tanke på att någon skulle kritisera varken mig eller mina bilder. Känna en längtan efter nästa hällregn för att få göra det igen. Ännu bättre. Det är som en lång tids sjukdom har lämnat mig och jag får äntligen vara frisk igen. Och även om dessa bilder kanske är så back to basics som det kan bli, så betyder de på sätt och vis så mycket för mig. Att fota vattendroppar i blött gräs. Ja, det kan faktiskt vara lycka. Så vart enda hårstrå reser sig på kroppen.
Strippat i Fagersta
Idag har jag och M varit på babyöppet i Fagersta. M börjar vänja sig mer och med vid annat småfolk men när vi kom in mitt i sångstunden var hon väldigt fascinerad får jag säga. Efteråt rodde vi skutan till A's jobb och åt lunch med honom. När vi skulle åka hem så öppnade jag alla dörrar för att vädra ut den värsta värmen. När jag sedan sätter mig i bilen ser jag hur en äcklig skalbagge flyger i full fart mot mig. Jag som är livrädd för kryp och verkligen försöker behärska mig för att inte föra över det på M, börjar vifta för att undvika den där skalbaggen. Så försvinner den plötsligt och jag ser den ingenstans. Jag inser ganska snabbt att den sitter någonstans på mig så jag tittar ner och ser den på blusen. Jag börjar försöka vifta bort den igen och den landar... I BH:N! Panik utbryter och jag kastar mig ur bilen och försöker kränga av mig kläderna samtidigt som jag skakar allt vad jag kan på BH:n för att den ska ramla ut. Tillslut blir jag av med den. Men de boende i hyreshuset fick sig nog en ordentlig show. Tur för mig att det var tomt i skolan eftersom jag stod på den parkeringen åtminsone. 
I helgen har M's faster varit här och vi har farit både till Avesta för att fira lillebrors examen och varit en tur i Västerås. Det är så fantastiskt att se att M har så mycket fin familj runt omkring sig som älskar och bryr sig om henne. Och att hon trivs så bra med sin faster, för det är ju inte alltid alla duger om vi säger så. Imorgon ska vi på skolavslutning på Andreas jobb så får M se det också. Ska bli spännande att se vad hon tycker om det.
Vi har även äntligen fått en massa fantastiska bilder på M från studiofotograferingen nu. Det har blivit mycket bilder på henne den senaste tiden som vi delat med oss men vi kommer visa färre såhär framöver eftersom vi vill att hon ska få avgöra när hon blir äldre om hon vill var privat eller inte. Därför kommer en av de sista fantastiskt söta bilderna ovan. Så håll till godo med den!
Vi har även äntligen fått en massa fantastiska bilder på M från studiofotograferingen nu. Det har blivit mycket bilder på henne den senaste tiden som vi delat med oss men vi kommer visa färre såhär framöver eftersom vi vill att hon ska få avgöra när hon blir äldre om hon vill var privat eller inte. Därför kommer en av de sista fantastiskt söta bilderna ovan. Så håll till godo med den!
Utvecklingssprång
Allt går så snabbt nu. När M har sina utvecklingssprång händer något nytt varje dag. Inte metaforiskt, bokstavligen. Ibland är det små subtila saker som andra kanske inte märker. Som hur jag lyssnade på när A bytte blöja och hunde höra att hon använde språket annorlunda, även om hon fortfarande jollrar. Igår började hon göra "armhävningar" och idag när jag stod med huvudet i kylskåpet så hade hon vänt sig från rygg till mage när jag vände mig om. Vissa saker har jag aldrig ens sett henne träna på eller försöka göra tidigare. Som första dagen hon började stå i knät. Då stod hon i flera minuter! Det känns så fantastiskt värdefullt att få vara delaktig och få uppleva allt detta tillsammans med henne.
I see fire...
Det är knappt så jag vågar skriva det. Som om det kommer försvinna om jag sätter ord på det. Det har varit borta så länge att jag knappt vågar tro på känslan. Den har kommit på korta besök tidigare men lämnat lika snabbt. Men inte på det här viset. Det är som om någon tänt en gnista igen. När M fotograferades i fredags av fantastiskt duktiga Emelie så kröp den sig på. Och den har liksom växt sedan dess. Lite försiktigt sådär. Känslan att vilja fotografera. VILJA fotografera. Inte vilja ha bilder och därför fotografera. För mig är det två helt olika saker. Jag har fotograferat M till exempel för att jag vill ha bilder på henne. Men just nu börjar känslan av att vilja fotografera krypa sig på. Inte så att inspirationen inom mig exploderar. Men sådär prestationslöst till en början. Kanske plockar jag upp kameran snart igen med känslan av glädje i hjärtat. Vem vet.
My first
Idag var ju inte mindre än min första mors dag. A var iväg till Västerås för att slänga skräp och kom tillbaka med både skruvdragare och grästrimmer. Men också fin choklad och rosor till mig. Han känner mig så väl. Min absoluta favouritblomma är ros och han visste att jag hellre ville ha mörk choklad än ljus just nu. Min fina, fina man. Det syns liksom inte på bilden men det var en ordentlig rosenbuske och chokladkartong jag fick! Själv har jag lagat världens godaste soppa idag på sötpotatis, butternut squash och kokosmjölk idag. Kryddad med chili, muskotnöt och vitlök. Det låter som en så märklig mix men det blir verkligen supergott. Imorgon ska jag göra vegetarisk lasagne och broccolisoppa. Det blir nästan vegetarisk vecka hos oss den kommande veckan men det är ju aldrig dumt med matlådor.
Sommar, sommar och sol...
Idag har jag andats in den friska luften och sakta promenerat i solen med vagnen... Eller nä. M har bestämt sig för att sömn är överskattat och vill därför inte gärna somna. Dessvärre är hon i en sån period då hon behöver massvis med sömn och de flesta känner nog igen sig i hur en är när en inte får sova. Resultatet har blivit att jag spurtat två varv runt kvarteret i ösregn och motvind dragandes på vagnen idag. Lill-plutt somnade ju båda gångerna i alla fall så det var väl värt det. Vi har även haft besök av M's morfar och mormor en stund. Annars har det varit en riktig slappardag med tvätt och småplock. I fredags åkte jag, M och hennes mormor och hälsade på hennes gammelmormor. Därefter åkte vi till Avesta där M fotograferades i studio. Hon var så duktig och såg så mallig ut när hon kunde sitta med stöd. Min lilla prinsessa. Ser så mycket fram emot bilderna!
Theme song of my life
Lifesavers
Idag har vi varit och handlat för att fylla på skafferi, kyl och frys. Jag älskar att handla. Till och med mat. Och det bästa som finns är att spatsera kring frukt- och gröntavdelningen och bara få plocka bland färsk frukt, grönsaker och rotsaker. Därför handlar jag helst på Willys eftersom de alltid har fräscha saker att erbjuda. Bland annat lyxade jag till det genom att köpa butternut sqash och sötpotatis så jag kan göra världens godaste soppa med kokosmjölk, kanel och chili. Ja, samt pumpan (butternut sqash är en pumpa) och sötpotatisen förstås. I bilen frossade jag på härligt goda donutpersikor som smakade gudomligt. Ångrar att jag inte köpte fler. Efter att jag ordnat med lite "räddare i nöden" här hemma har inte kosten varit något större problem. Jag har gjort egna granolabars och proteintryfflar som är hur goda som helst. På så sätt finns det alltid mellanmål och då håller jag aptiten uppe och kommer ihåg att äta både lunch och middag. När vi bara har nyttig mat hemma är det svårt att fuska! Unnade mig även lite havremjölk med chokladsmak. Så gott!
Spiken och akuten
Förra veckan var en sådan typisk vecka som en helst bara ville hoppa över. Det började på måndagen med att jag upptäckte att Rasmus hade kissat blod på en dyna till utemöblerna. Jag ringde genast till Strömsholm som tyckte vi skulle komma in. A fick åka från jobbet så vi kunde åka tillsammans. Väl där tog de prover för att titta på njurar, Rasmus fick dropp och sedan vart det en lång väntan. Klockan var närmare midnatt när vi fick veta att proverna såg bra ut och att de tagit en odling för att se om det kunde vara urinvägsinfektion. Dagen därpå hörde jag hur Rasmus sprang på lådan utan avbrott men när jag tittade kunde han inte kissa alls. Nytt samtal till Strömsholm och vi fick åka in igen. Denna gång träffade vi en superbra veterinär som undersökte Rasmus och beslutade att de skulle göra ultraljud. På ultraljudet kunde vi se att stackars Rasmus hade två stora stenar, ca 1,5 cm i diameter, som hade skapat ett stort inflammerat område i blåsan. Vi bestämde oss genast för att operation var bästa valet istället för att chansa med att kosten eventuellt skulle lösa upp stenarna under de kommande tre veckorna. Vi fick alltså åka hem utan Rasmus på tisdagen. På onsdagen blev han opererad och hade ont så han fick ligga kvar ett par dagar. På torsdagen skulle jag ta tillfället i akt att rensa och byta pallkragarna medan M sov. Klumpig som jag är backar jag och snubblar på något. Det tog inte många sekunder innan jag insåg att det jag snubblat på inte bara satt fast, det satt i min fot. Det var en planka med en rostig spik från staketet som vi plockat ner då vi ska sätta upp ett nytt. Jag blev så trött på mig själv men ville liksom passa på att nyttja tiden medan M sov så jag passade på att rensa klart innan jag gick in. På 1177 ordinerade de ett besök till akuten för rengöring av sår och stelkrampsvaccination. Då var det bara att bege sig igen då. Totalt spenderade vi 18 timmar på akutmottagningar den veckan. Och de ligger ju inte precis i närheten så vi spenderade även 8 timmar i bilen till och från de olika mottagningarna. Som tur är så fick vi hämta hem Rasmus på fredagen och vi är båda på bättringsvägen. Det är ju ändå honom det är mest synd om, om ni frågar mig. Bilden ovan visar en bild från ultraljudet. Det svarta ovala är hans blåsa och det vita runda är en av urinstenarna.Trädgård och fest
Igår firade A sin 30-årsdag några dagar i förväg. Det blev i form av öppet hus och mycket trevligt sällskap. M var riktigt festfin. Vi var alla helt slut efteråt. M kunde inte somna först men när pappan fick försöka sov hon sedan hela natten. Jag vaknade flera gånger och kontrollerade att andningslarmet blinkade. Idag har A och M sovit mycket på förmiddagen medan jag städat efter kalaset. Sedan har vi spenderat nästan hela dagen i trädgården. Klippt och trimmat gräs, planterat om mina små tagetesbebisar i blomlådor, satt potatis, rensat ogräs osv. En riktigt skön dag med andra ord. Vi har även planerat lite vad vi vill göra när vi åker upp till stugan i sommar eftersom vi har ett eget rum som ska göras i ordning där. Detta kommer nog bli en riktigt fin sommar!Ready, set...
Nu är allting införskaffat. Imorgon ska jag montera borden till loungen och mitt nya planteringsbord. M tyckte nog det var riktigt spännande att glida runt på Erikslund den här gången. Hon är fortfarande orolig på grund av sin klängperiod men detta var nog lagom stimulerande för att vara distraherande. När vi kom hem fick hon testsitta i sin nya matsalsstol. En riktig liten mallgroda! Hon såg jättenöjd ut. Nattningarna blir dock lite lidande av att hon är så orolig i kroppen. Efter fyra timmars nattningsförsök lyckades hon äntligen somna när jag gungade henne i gungstolen. Jag lyckades bära henne till sängen och lägga ner henne utan att hon vaknade. Sen tappade jag vattenflaskan i golvet...! Men nu sover lilla grodan. Jag ska snart krypa ner bredvid henne så jag orkar med morgondagen också. Det blir nog både lite trädgårdspul och besök av M's farmor och farfar.
Life is good.
Jag vet inte om det är vårens gröna och sköna intågande som gör det, men just nu känns livet allmänt bra. Det enda är väl att M har en klängperiod inför sitt utvecklingssprång och behöver lite extra närhet och kärlek från sin mamma och pappa just nu. Det är jobbigt att se hennes oro. Annars är det full fart på mina andra små "bebisar". I helgen ska vi till Västerås för att inhandla nödvändigheter och onödigheter för att bebisarna ska få flytta ut om någon månad. Det är allt från planteringsbord till pallkragar. Det är förstås årets grönsaksplantor jag talar om. Det känns ännu roligare i trädgården i år när magen inte är i vägen och jag slipper stafett-springa mellan toalettstolen och trädgården. Vi börjar också komma framåt och visionen om hur vår trädgård ska bli just vår, blir tydligare. Det har känts så trist att det hela stått i stilje under vintern med halvt påbörjade projekt som liksom bara väntat på att få bli klara. Men nu får och kan vi hugga i igen. M älskar att vara ute och vi spenderar ofta kvällarna, då vädret tillåter, ute på verandan eller verandatrappen med gräset som kittlar under fötterna. Som ett rofyllt avslut på dagen. Jag känner också en ro i mig själv. Det känns som om jag på ett naturligt sätt hittat tillbaka till min hälsosamma kosthållning jag etablerade före graviditeten. Det sker liksom naturligt. Sedan en knapp månad sedan tog jag och A beslutet att helt enkelt sluta köpa godis och snask. Vi äter båda över lag hälsosamt och en gång per vecka får jag unna mig vad jag vill för 500 kalorier. Resten av tiden låter jag bli. Träningen rullar också på naturligt utöver att jag har ett knä som bråkar så jag inte riktigt får träna så som jag vill. Men jag tränar runt skadan och känner att jag mår bra när jag får röra på mig. Samtidigt försöker jag njuta så mycket som möjligt av tiden med M medan hon är vaken och tar vara på mammaledigheten på bästa sätt för oss båda. Längtar efter att A får semester så vi kan spendera mer tid tillsammans alla tre och åka upp till stugan vid havet. Att få visa M havet och bergen för första gången. Får mig att tänka på somrarna när jag var liten.
När trollmor har lagt de...
... inte elva men ett stort och ett litet troll sover på övervåningen. Jag borde också sova med tanke på hur trött jag är. Men jag kunde inte låta bli att njuta av tystnaden, lugnet och ensamheten en stund. En chans att ladda batterierna lite igen. Annars är det full farten här hemma. Kanske inte så bokstavligt men i mitt huvud. Minou växer ochutvecklar sin egen personlighet, en envis sådan, vilket hon kan ha fått av mig. Eftersom den modellen av tygblöjor vi köpte inte passade på just hennes lilla rump har de fått nya hem. Under tiden har jag införskaffat nya begagnade som funkar bättre. Alla har inte kommit än men vi använder de vi har hemma med stor entusiasm. Något som också växer är mina små grönsakslantar. Tomaterna planterade jag om idag och de som skatill sina nya hem är redo för adoption. Broccolin, blomkålen och vitkålen ska snart planteras om och det börjar bli dags att förbereda för ärtor och vallmo-pioner. Tyvärr har jag inte haft så mycket tid för trädgården som jag önskat men det finns någon annan som är viktigare just nu. Vi har en del planer för trädgården i år och inklusive nytt staket, men Minou kommer ju bara helammas i två månader till så jag försöker njuta så mycket jag kan. Resten hinner vi när Andreas har semester och jag måste "dela med mig" av henne. Annars får vi helt enkelt fortsätta med trädgården nästa år.
Liten knopp tittar opp!
Idag bestämde sig Minou för sovmorgon. Fram till nio sov hon, sedan blev det lite bråttom. Vi skulle vara hos läkaren klockan elva och hämta Andreas på vägen så då återstod bara en timme för påklädning och matning av oss båda. Doktorn konstaterade att det antagligen är något luftvägsvirus som spökar på nätterna och pollen som svider i ögonen. Även om hon inte har någon allergi än så är oddsen 75-80% sannolikhet att hon får det när hon blir äldre. Vi fick i alla fall lite tips på hur vi kan förebygga.Hur som helst har vi spenderat resten av dagen med familjemys. Nu på eftermiddagen. Medan Andreas har pulat i trädgården på kvällen har jag och Minou suttit på verandan och tittat på med stora ögon. Nu är det nattning och jag hann inte läsa mer än två sidor ur Alice i underlandet innan Minou hade slagit ihop sina fantastiska blå. Tröttsamt att uppleva spå mycket. Känns skönt att våren och sommaren är på väg och att vi får mer tid tillsammans med familjen, både vår lilla och vår gemensamma stora.
Brillz
Idag har Minou varit en riktig tröttis. Hon har väl tagit igen sig efter gårdagen. Då åkte vi först och hälsade på Andreas på jobbet för första gången. Sen åkte vi till Avesta och handlade och avslutade med mat och mys hemma hos Minous mormor innan det bar av hemåt. Idag har hon mest bara sovit och så har vi tagit en promenad för att handla det sista inför dopet. Det var så härligt väder idag! Minou fick inviga sina nya brillor dessutom.
Påskträning
Det slank tillslut ner lite påskgodis hemma såväl som hos Minous farmor och farfar igår. Men träningen har inte drabbats i alla fall. Nu är det slut på det goda och om nu vågen ska få döma så verkar jag ändå ha hållit mig hyfsat på mattan. Vi hade så mysigt igår så idag får Minou ta igen sig lite med mat och sömn så hon orkar med allt som måste göras i veckan och sitt dop nästa helg. Medan hon mellan matningarna myser hos sin pappa så passar jag på att vårstäda lite också. Så himla skönt att rensa och få rent. Även om det tar lite längre tid med en liten i hemmet. Innan jag avslutar så bjuder jag på första selfien sedan lillan kom. Jag testade nämligen en frisyr inför dopet igår också.
En kort årsresumé
Januari - Mycket fokus på träningen och kosten. Någonting jag verkligen har saknat under graviditeten.
Februari - Jag och maken firade årsdag som förlovade och spenderade alla hjärtans på Färnas spa. Fantastiskt mysigt med kvalitetstid med den bästa.
Mars - Våren började sakta göra inträde såväl utomhus som i mitt badrum. Jag började med årets såddar och planerade för sommarens odlingar. Målade även om kontoret på en dag.
April - Var inne i ett träningssim och älskade min träning till 100%. Jag plussade på stickan innan ett tag efter att jag faktiskt blivit gravid. Kroppen kändes inte riktigt som den brukade och det var kämpigt att hålla glädjen hemlig.
Maj - Började må väldigt dåligt av graviditeten. Tröttheten var konstant och totalt handikappande och illamåendet blev konstant värre. Bloggade inte alls särskilt mycket under denna period. Försökte få klart mycket av exjobbet medan jag fortfarande hade orken.
Juni - Vi fick äntligen dela med oss av nyheten om att vi skulle bli 3 (och en ½). Det hade nog inte gått att dölja särskilt mycket längre med tanke på hur mycket jag mådde illa så det var en stor lättnad. Maken och jag firade även vår första bröllopsdag. Inte hade vi nog trott att vi skulle få fira den med ett litet liv i magen.
Juli - En händelserik månad. Värmen var överväldigande och vi kämpade trots detta på i trädgården. Vi införskaffade barnvagn och åkte på första ultraljudet vilket var helt magiskt. Plötsligt blev det verklighet att det låg en liten människa i magen. På tal om magen så började den växa och garderoben krympte. Vi var tvugna att köpa nytt innan resan till USA. USA var också fantastiskt även om det fick ett abrupt slut på grund av branden som härjade nära vårt hus.
Augusti - I august blev det för mycket med illamåendet, penicillin och förkylning och jag blev inlagd på lassarettet i Västerås i tre dagar med dropp för att återhämta mig och stoppa svältprocessen som kroppen satt sig i. Jag började strax därefter på mitt nya jobb och passade på att renovera barnrummet inför den lillas ankomst. Rasmus var övertygad om att vi äntligen hade gjort ett rum enbart för honom. Det blev även en tur till UIlared för att införskaffa alla nödvändigheter till bebisen.
September - Tyngden av graviditeten började smyga sig på och tröttheten följde med. Samtidigt kunde jag inte hejda mig själv från att försöka förbereda allting. Det städades och tvättades kläder. Det lyssnades mycket på musik eftersom Snorkfröken i magen då studsade runt som en ping-pongboll i magen. Andreas sjöng för magen och resultatet var ungefär detsamma.
Oktober - Vi fick ett ryck och bestämde oss för att renovera klart hallen och vardagsrummet då vi insåg att det var nu eller så skulle det dröja innan tillfälle gavs. Antagligen tog jag mig lite vatten över huvudet då en tur på Erikslund för att handla material dagen efter slutade med ett besök på förlossningen. Som tur var bestämde sig donnan för att inte komma än.
November - Julsuget kickade in även om orken inte riktigt låg på samma nivå. Bebisen växtsprutade och kroppen värkte. Började inse att jag inte skulle orka jobba så mycket längre eftersom kroppen helt enkelt började säga ifrån. Trots detta tvingade vi oss iväg på Färnas julmarknad vilket var en riktigt mysig paus i vardagen.
December - Månaden började med sjukskrivning från jobbet på grund att kroppen helt enkelt inte orkade längre. Jag började bli otålig och önskade att bebisen skulle komma ut och hoppades varje gång jag fick förvärkar. Andreas planerade långledigt för att förhoppningsvis få så mycket tid som möjligt med bebisen. Vi firade jul hela familjen i godan ro hemma hos oss vilket var fantastiskt mysigt. Nyår passerade i lugn stämning utan någon bebis annat än i magen.
Sammanfattning - Året präglades mycket av graviditeten och nu väntar jag otåligt på att det här året ska börja med att vår lilla dotter bestämmer sig för att titta ut. Jag längtar efter henne så jag håller på att bli tokig och det känns verkligen som att hon aldrig tänker komma ut. Men jag vet att den dagen hon gör det kommer allt att ha varit värt det.
Dagarna i bilder
Det händer ju inte jättemycket för en höggravid stackars själ om dagarna. Det som åstadkommits de senaste två veckorna är väl följande:
Magen har växt sig större än vad som borde vara rimligt.
Besökt doktorn i Västerås och tröstat mig med en brunch på Ikea efteråt.
Klätt granen två gånger. Även slagit in alla julklappar vilket i sig tog några dagar. Inte för att det var många men för att orken inte räcker så långt.
Fikat för att fira att Andreas nu blir hemma i drygt fyrtio dagar för att fira jul och invänta vårt lilla mirakel.
Fått hem och inspekterat bilskyddet som maken nu monterat i bilen för miraklets hemfärd.
Lämnat in nyckeln
I tisdags var jag in till jobbet för att lämna in nyckel och kodbricka. Mötet med farbror doktorn i måndags resluterade i sjukskrivning på 100%. Samtidigt som det är rätt jobbigt att bara gå hemma och uggla så var det lite av en lättnad. Kroppen har verkligen börjat säga ifrån. Och det kanske inte är så konstigt med 24 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. Jag har börjat få molvärk på kvällarna och sammandragningar nattetid framför allt. Bebisen ligger väldigt långt ner i bäckenet och barnmorskan sa att det kan innebära en stundande ankomst även om så inte behöver vara fallet. Det känns varje gång hon försöker trycka sig ännu lite längre ner för det ilar i hela bäckenet. Igår fick vi i alla fall ett kort besök av ett par som vi träffade på föräldrautbildningen som också bor här i Virsbo. De fick en liten Isak för ungefär en månad sedan och när jag väl fick hålla honom ville jag inte lämna tillbaka honom. Det känns helt galet att vi kommer ha en sådana liten guldklimp hos oss snart. Jag blev helt varm i hjärta och själ när jag såg Andreas hålla i honom. Så varsamt och med ett så genuint leende på läpparna. Kom ut nu lilla bebis så vi får hålla om dig!
Plötsligt händer det
Det är sällan jag plockar upp kameran nu för tiden. Men här om dagen när jag vaggade ut till brevlådan för att hämta posten och få den dagens motion så stannade jag och tog dessa på vår framsida. Kvaliten vart ju inte så mycket att hurra över dock.